Gå direkt till sidans innehåll

Beläggningsgrad i kollektivtrafiken

Indikator K. H.B3. E

Genomsnittlig andel upptagna sittplatser i offentligt subventionerad kollektivtrafik (%)

Rad-id Mätområde Datum Värde (%)
0 Stockholm 2009 30,2
1 Stockholm 2010 31,4
2 Stockholm 2011 31,5
3 Stockholm 2012 32,4
4 Stockholm 2013 31,9
5 Stockholm 2014 30,5
6 Stockholm 2015 31,2
7 Stockholm 2016 32,6
8 Stockholm 2017 32,4
9 Stockholm 2018 32,5
10 Stockholm 2019 32,9
11 Stockholm 2020 20,3
12 Stockholm 2021 19,9
13 Stockholm 2022 26,7
14 Stockholm 2023 30,5
Datakälla: Trafikanalys: Lokal och regional kollektivtrafik, Regional linjetrafik

Kommentar

Beläggningsgraden definieras som det sammanlagda persontransportarbetet (personkilometer) i offentligt subventionerad kollektivtrafik dividerat med det sammanlagda "sittplatstransportarbetet" (sittplatskilometer). Underlaget innefattar både busstrafik och spårburen trafik, som spårvägar, tunnelbana och regionala tåg.

För kommuner gäller siffrorna länstrafiken i det län som kommunen tillhör. Underlaget till den nationella siffran är de län för vilka det finns trovärdiga uppgifter för både persontransportarbete och sittplatstransportarbete. Detta underlag kan variera något från år till år, vilket skapar en viss osäkerhet när det gäller att tolka trender över tid.

Denna indikator svarar på frågan: hur effektivt används varje kollektivtrafikfordon?

Beläggningsgraden i våra kollektivtrafikfordon är av samma storleksordning som beläggningsgraden i våra personbilar, definierad som det genomsnittliga antalet personer i varje bil dividerat med antalet sittplatser. År 2022 var denna beläggningsgrad 29 %, om vi antar att alla bilar är femsitsiga. Då ska man hålla i minnet att beläggningsgraden i bil aldrig blir mindre än 20 %, vilket motsvarar en ensam förare.

Analys
Det finns ingen långsiktig trend att beläggningsgraden i kollektivtrafiken ökar, även om en markant uppgång märktes år 2019. Det långsamt ökande resandet i kollektivtrafiken matchades ungefärligen av ett långsamt ökande utbud. Flera indikatorer pekade dock på att kollektivtrafiken vann särskilt mycket mark år 2019; uppenbarligen hann inte kapaciteten utökas för att möta denna snabbt ökande efterfrågan.

Den kraftiga nedgången i beläggningsgraden år 2020 och 2021 berodde på covid-pandemin. Oron för smitta i trånga utrymmen minskade resandet med kollektivtrafik, samtidigt som kapaciteten hölls uppe. Åt 2022 märktes en återhämtning, även om beläggningsgraden fortfarande var betydligt lägre än före pandemin.

När det gäller utveckling över tid i kollektivtrafikens beläggningsgrad - och skillnader mellan olika län - går det inte att säga att en ökande eller hög beläggningsgrad per automatik är av godo. För att tolka utveckling och nivå bör vi jämföra med resandevolymen och kapaciteten. En låg beläggninggrad kan bero på att kapaciteten nyligen byggts ut och att resandevolymen inte hunnit ikapp denna satsning. Men den kan också bero på att länstrafikbolaget inte satsat tillräckligt på att göra kollektivtrafiken attraktiv, och att resenärerna övergett den. På motsvarande sätt kan en hög beläggningsgrad bero på att länstrafikbolaget gjort kollektivtrafiken attraktiv, men att länstrafiken inte hunnit möta den tillströmning av resenärer som blivit reultatet genom att bygga ut kapaciteten. Men den kan också vara ett tecken på att länstrafikbolaget är passivt, och låter resenärerna hålla till godo med undermålig kapacitet.

En beläggningsgrad över 30 % innebär troligen att många bussar, tunnelbanevagnar och tåg är mer än fullbelagda i rusningstrafik. Det skapar en sämre upplevelse av kollektivtrafiken för tillkommande resenärer. En riktigt hög beläggningsgrad riskerar alltså att bromsa den utveckling vi vill se - att allt fler väljer att åka kollektivt.

En riktigt låg beläggningsgrad är också en varningsklocka. På Gotlands bussar gapade nio av tio stolar tomma år 2017.

Uppdaterad: 2024-11-28